Vår begeistring av texter är, det menar den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann, egentligen en begeistring av det vita, oskrivna bladet, alltså av "en brist som är så stor att den sporrar oss att handskas med litteraturen som en utopi". Utopin som en estetisk erfarenhet av något ofullbordat och något som inte kan fullbordas går som en röd tråd genom de läsningar av Herder, Schlegel, Novalis, Hölderlin, Musil, Mann, Celan, Szondi, Bachmann och Jelinek som är samlade här. Hos dessa gestaltas det utopiska som ett ständigt någon annanstans och någon annan tid, en icke-plats i tid och rum.