Ett återkommande tema i Hans-Georg Gadamers Sanning och metod (1960) är hans kritik av empatitanken. Att tolka en text handlar inte om att återskapa eller efterlikna en annan människas situation och perspektiv utan snarare om att föra en sorts dialog med henne om die Sache, den sakfråga som texten handlar om. ”Att förstå är primärt att komma överens”, säger Gadamer i en sorts sammanfattande slogan. Vilka är Gadamers invändningar mot empatitanken, och hur allvarliga är de? Jag skisserar problembakgrunden i den hermeneutiska och empatiteoretiska traditionen och diskuterar därefter Gadamers argument.