I den här artikeln undersöks vittneslitteratur från Gulagarkipelagen skriven av västerländska återvändare under åren 1946-1953. Hemlighetsmakeriet kring Gulagsystemet gjorde att författarna förväntade sig att bli misstrodda och ifrågasatta. Den misstro författarna själva föregriper aktualiserar frågan om vad det innebär att vittna i avsaknad av bevis, inför en omvärld som ibland är ovetande och ibland politiskt obekväm med den verklighet som omskrivs. Syftet med den här artikeln är att visa hur vittneslitteratur förutsätter en ömsesidig tillit. För att vittnesmålet ska kunna tas emot krävs det att läsaren litar till författaren. Omvänt krävs det att författaren litar till att läsaren har både viljan och förmågan att ta emot vittnesmålet för att berättandet ska vara möjligt.