Syftet med den här erfarenhetsbaserade essän är att utforska vad min uppgift som förskolepedagogär i mötet med barn som har svårt att leka med andra. Vad innebär det att vara en godpedagog i mötet med barn som har svårt att leka med både vuxna och barn? Frågeställningenväcktes i mig då jag på min nya avdelning uppmärksammade två barn som hade den svårigheten.Essän börjar med mina samspelande observationer av barn som har svårt att leka medandra. Därifrån börjar jag enligt principen praktiken först och teorin sedan söka teorier somkan ge mig stöd i hur jag bör agera. Jag utforskar teorier om lekens betydelse från tre olikateoribildningar: det utvecklingspsykologiska (Winnicott), psykoanalytiska (Erikson) ochgränsöverskridande (Vygotskij). För att än bättre förstå betydelsen av att barn leker med andralägger jag själv samman de tre teoribildningarna till en syntes. Från teoribildningarna om lekfår jag med mig den vuxnes betydelse i barnets utveckling. Lekforskarna Knutsdotter Olofssonssamt Folkman & Svedins teorier bekräftar det arbete vi nu gör på avdelningen för attvarje barn ska kunna utveckla sin förmåga att leka. Jag reflekterar också över min egen praktiskakunskap, särskilt känslornas kunskap enligt Svenaeus. Det teoretiska materialet ger stödför mitt agerande och tänkande men ger mig också möjlighet att kritiskt granska mig själv.Arbetet med uppsatsen har fördjupat min förståelse och vidgat min kunskap. Den sociala leken,leken med andra, är nödvändig för barns utveckling och pedagogens reflekterande lyhördhetär viktigt för barn som har svårt att leka med andra.