This essay examinates two specific photographs of Leonor Fini shot by Eddy Brofferio in 1965. Fini’s way of dressing has been considered a part of her artistic expression; often featuring accessories like masks, feathers, or horns. In the photographs which this essay examinates Fini wears costumes that differ from those with which she is usually identified. The purpose of the study is thus to shed light on how the clothes and scenery relate to her paintings and what they can conceivably mean in the context in which they are produced. The research method consists of iconographic/iconological analysis of the photographs, where they are also compared to Fini's paintings. Through research based on theoretical and art-scientifical material of her life and artistry; where quotes from Fini herself and people close to her are also highlighted. This is done to understand the dialogue that the photographs can conceivably convey. The analysis shows how Fini used repetition to create a dialogue in her images, where counterparts such as day and night as well as active and passive are significant subjects in these works. The result shows how repetition forms transformation, which can be understood as symbolism for how time affects human identity. This shapes an active position in the female figures portrayed in her paintings which are revived through Fini’s representation in the photographs.

Denna uppsats undersöker två specifika fotografier av konstnären Leonor Fini tagna av Eddy Brofferio 1965. Fini är omtalad för sitt utklädande och hennes kläder anses ha varit en del av hennes konstnärliga uttryck. I fotografierna bär Fini kostymer som skiljer sig från de som hon vanligtvis identifierats med – en kostym som annars präglas av accessoarer som masker, fjädrar och horn. Syftet med undersökningen är därför att belysa hur kläderna och scenerna relaterar till hennes måleri och vad de kan tänkas förmedla utifrån detta. Undersökningens metod utgörs av ikonografisk/ikonologisk verksanalys av fotografierna, där de innehåll som identifieras sedan jämförs med Finis målningar. Här lyfts också teoretiskt material som inkluderar andras konstvetenskapliga analyser, där relevanta händelser och citat av Fini själv redogör för innehållet i måleriet och således fotografierna. Detta görs för att förstå dialogen i fotografierna och hur bilderna på så vis fungerar. Analysen visar på hur Fini använde sig av repetition för att generera en dialog i sina bilder. Motpoler som dag och natt samt aktivt och passivt är några betydande i ämnen i hennes verk. Uppsatsens resultat visar på hur repetitionen frambringar transformation, vilket kan tolkas som symbolik för hur tid påverkar identiteten. Samtidigt som det tillför en aktiv position i de kvinnogestalter som skildras i måleriet som återuppstår genom Fini i fotografierna.