Första världskriget kom i många avseenden att bli en vattendelare för hur man tänkt och pratat om människors utsatthet och lidande i samband med väpnade konflikter. Aldrig förr hade så många drabbats av krigets och krigsvåldets katastrofala återverkningar – av svält, epidemier och massdöd. Det totala, industrialiserade kriget ställde krav på en genomgripande omorganisering och styrning av de humanitära insatserna för krigets offer. Den filantropiska verksamheten med rötter i 1800-talets kristet-religiösa idévärldar och värden skiftades ut mot en modern rättighetsbaserad humanitarism som utgick från transnationella samarbeten mellan både statliga och icke-statliga aktörer. Röda Korsets humanitära insatser för de miljontals sårade och sjuka krigsfångar som internerats i fångläger på olika håll i Europa, Ryssland och Asien under loppet av första världskriget var ett betydelsefullt inslag i denna utveckling.
I Urkatastrofen förkroppsligad tillför historikern Christopher Collstedt viktiga perspektiv på denna process sådan den tog sig uttryck i det neutrala Sverige åren 1914 till 1921. I fokus för analyserna står samtalet om krigsfångars utsatthet och deras kroppsliga och psykiska lidande. Detta förmedlat genom ögonvittnesskildringar, medicinska fallbeskrivningar och humanitärrättsliga rapporter vilka författats av svenska hjälparbetare och läkare som deltagit i Svenska Röda Korsets insatser för tyska och österrikisk-ungerska krigsfångar i de ryska fånglägren i Sibirien.