Den här uppsatsen handlar om barns lek och samspel, samt pedagogernas roll i barns lekutveckling. Den handlar även om reflektionens betydelse på förskolan. Syftet med den här erfarenhetsbaserade essän är att skapa en förståelse för barn som har svårt med att leka med andra barn. Jag vill ta reda på hur jag, som förskolepedagog, ska förhålla mig till barn som har svårt med samspel. Syftet är även att få en fördjupad förståelse för vad reflektion innebär, samt vad det kan tillföra verksamheten för både barn och vuxna.

I den här essän diskuteras litteratur som kopplas till berättelsen för att få en ökad förståelse för mitt dilemma. Jag reflekterar kring om det är viktigt för barn att leka, samt vilka kunskaper ett barn måste ha för att uppnå ett bra samspel i leken. I reflektionen har jag använt mig av bland annat lekforskarna Knutsdotter Olofsson och Lillemyr. När det kommer till pedagogens roll för barnens sampel reflekterar jag kring bland andra Papes, Vedelers, samt Folkmans och Svedins tankar. Deweys och Vygotskijs tankar om vad reflektion innebär har jag använt mig av i mina diskussioner om reflektionens betydelse för pedagogerna och verksamheten.

Essän börjar med ett dilemma där jag beskriver en självupplevd situation på förskolan. I situationen är det barn som har svårt att samspela med varandra, speciellt ett barn som jag uppmärksammar. Jag ställs inför olika utmaningar där jag som pedagog inte vet hur jag ska agera. Finns det sätt att stötta och hjälpa barn som har svårt att leka med andra barn? I min text funderar jag över vad barnen behöver lära sig för att ha ett bra samspel. Många barn behöver stöd av oss vuxna för att lära sig leka med andra. Det innebär att vi ibland måste lära barnen grunderna till lek. För att vi pedagoger ska kunna ta bra beslut behöver vi reflektera med varandra. Därför funderar jag över hur pedagoger kan använda reflektionen på bästa sätt.