Regeringen har högt ställda ambitioner vad gäller produktivitetsutveckling och nytänkande i offentlig sektor. Man vill bland annat stärka innovationsbenägenheten för att få ut mer av de resurser som idag förbrukas och den vägen möta en del av de krav på ökade resurser som ställs. Genom att granska styrningen i offentlig sektor visar vi i denna uppsats att dagens myndigheter har mycket svaga incitament att bidra till en sådan vidareutveckling av verksamheten. Den omvandling som offentlig sektor genomgått under de senaste 30 åren, med en successivt ökad användning av kommersiella företag för tjänsteleverans, ger emellertid goda möjligheter att förändra detta förhållande. Eftersom det av flera skäl är svårt att tro att sådana förändringar kan tillkomma i en nerifrån-och-uppprocess menar vi att man måste ta politiskt ansvar för att få till stånd en förändring. En central komponent i detta är att komplettera dagens ekonomiska uppföljning, som i stor utsträckning säkerställer att aggregerade anslag används på det sätt som riksdagen avsett, med en uppföljning baserad på de projekt och andra verksamheter som upphandlas. De avtal som tecknas och de utbetalningar som görs mot dessa avtal ger mycket goda förutsättningar för att förbättra förståelsen av kostnadsutvecklingen och att förbättra styrningen i riktning mot att pröva nya lösningar