In reading The story of Edgar Sawtelle, this essay applies posthuman studies with animal studies and disability studies to analyse how the communication between species occur and how boundaries are expanded. Non-verbal language is closely examined and argued to be just as viable as verbal language in the making of relationships and subjects in literature. By applying posthumanism, biological research and a non-anthropocentric way of thinking one can evolve from the notion that humans are the only subjects which matter, something that has been verified because non-human animals never have been given a voice or an acknowledgment of a language. What happens in a novel when the main protagonist is lacking the ability to speak verbally, when verbal language is what has constructed human exceptionalism over all the other species?

Denna uppsats tillämpar posthumanistiska studier med djurstudier och funktionshinder-studier för att analysera hur kommunikationen mellan arter äger rum och expanderar gränser i David Wroblewskis roman The Story of Edgar Sawtelle. Icke-verbalt språk undersöks och argumenteras vara lika betydande som verbalt språk vid skapandet av relationer och subjekt i litteratur. Genom att applicera posthumanism, biologisk forskning och ett icke-antropocentriskt sätt att tänka kan man avveckla tanken om att människan är det enda subjekt som räknas, detta är något som enbart verifierats eftersom icke-mänskliga djur aldrig fått någon agens eller bekräftande att de har rätten till en röst. Vad händer i en roman när protagonisten saknar förmågan till verbalt språk, när det verbala språket är central som verkning i mänsklig exceptionalism?