En los últimos años se han llegado a inaugurar tres esculturas de Baltasar Lobo en Suecia. El interés y el desconocimiento que hay en torno al artista en el país ha motivado la escritura de este artículo. 

El pasado otoño se cumplieron treinta años de la muerte en París del artista español Baltasar Lobo (1910–1993) que, antes de su muerte, ya era considerado como uno de los grandes innovadores de la escultura en el siglo XX. 

Se suele hacer referencia a sus estrechas conexiones con Suecia diciendo que comenzaron en 1948. Pero los contactos de Lobo con Suecia fueron ya en 1936, durante la fase inicial de la Revolución y la Guerra Civil Española.

En els darrers anys s'han arribat a inaugurar tres escultures de Baltasar Lobo a Suècia. L'interes i el desconeixement que hi ha entorn l'artista al país ha motivat l'escritura d'aquest article.

För 30 år sedan gick Baltasar Lobo bort – den spanske konstnären som blev internationellt känd för sina skulpturer. Mindre känt är att Lobo var anarkist och syndikalist, att Arbetaren var den första svenska tidning som skrev om hans konstnärskap, och att kontakterna med Sverige började redan 1936. Några år senare hjälpte Arbetarens korrespondent Rudolf Berner konstnären att rymma från ett franskt interneringsläger.

När militärens kuppförsök slogs ner i Barcelona i juli 1936 var det första gången fascismen hejdades. På samma gång utlöstes en storskalig arbetarrevolution med syndikalistiska förtecken i Barcelona som sedan spreds över det republikanska Spanien. 

Arbetaren hade egna korrespondenter i Spanien från första stund. Under spanska inbördeskriget (1936–39) hade tidningen sammanlagt nio korrespondenter i landet, men trots den stora satsningen glömdes flera av de individuella insatserna med tiden bort – i synnerhet de kvinnliga medarbetarnas.

I den här texten får vi en unik inblick i hur några av Arbetarens korrespondenter hade det i revolutionens och inbördeskrigets Spanien. Per Lindblom har undersökt SAC:s och Arbetarens roll och funnit storartade bedrifter och revolutionsdrömmar men också svek, komplotter och ett blodigt krig som slutade i ett förödande nederlag.

De svenska korrespondenter som var först att rapportera direkt från Spanien under inbördeskriget var anarkister och syndikalister. De skrev fler reportage än den övriga svenska pressens utsända och det var de som kom att bevaka det spanska kriget under längst tid. 

Trots att dessa korrespondenters insatser saknar motstycke har deras bidrag förbisetts. Detta gäller även de anarkister och syndikalister som blev de första att lämna Sverige för att anmäla sig som frivilliga i inbördeskriget.

I denna bok, som bygger på deras egna skildringar, på ett omfattande arkivmaterial, intervjuer med deras efterlevande och ett flertal resor som författaren gjort i deras spår, får vi följa några av dessa bortglömda korrespondenter och frivilliga under deras händelserika vistelser i revolutionens och inbördeskrigets Spanien.

Ett av de mest spektakulära inslagen i den spanska demokratiseringsprocess, som inleddes i samband med Francos död 1975, var den anarkosyndikalistiska fackföreningsrörelsen CNTs återkomst i legaliteten. Efter närmare 40 år av diktatur betraktades CNT av många som uträknat. Att hundratusentals människor samlades i rörelsens gamla högborg Barcelona för att bevista CNTs återkomst kom därför som en chock för det spanska etablissemanget. Det föreföll nu som att CNT var på väg att återta sin forna roll som en av de stora drivande krafterna i det spanska samhället.

En av orsakerna till att det svenska SAC kom att spela en liten men inte obetydlig roll i denna process var att SAC under denna tid var CNTs viktigaste internationella samarbetspartner. Att SAC, till skillnad från CNT, aldrig varit olagligförklarat hade inneburit att SAC haft möjlighet att bygga upp ekonomiska resurser med vilka man alltsedan 1930-talet kunnat ge ett välbehövligt stöd till CNT.

Här publiceras en utskrift från ett vittnesseminarium där tre av SACs tidigare internationella sekreterare berättar om sina erfarenheter från denna dramatiska tid. Seminariet behandlade SACs relationer med CNT men kom också att handla om fackföreningsrörelsen, exilrörelser, demokratiseringsprocesser och inte minst om den politiska och sociala situationen i Spanien från inbördeskriget och fram till idag.