Since its inception in the late 1980s, the Turkish black metal scene has gone through significant changes. Whereas earlier black metal bands in Turkey avoided references to Islam in their cultural production, this is no longer the case. Rather, during the last decade and a half, Islamic semiotic resources (ISRs) have started to become a noticeable feature of the scene’s cultural production. A contextual understanding of the scene’s new relationship to ISRs is the primary aim of this dissertation. Based on six years of fieldwork in Turkey, including interviews with scene participants, observations at numerous black metal concerts, combined with an analysis of albums, concert posters, and other subcultural artefacts, this dissertation explores the utilisation of Islamic themes in words, imagery, and sound within Turkish black metal and the meanings ascribed to them.

It demonstrates that blasphemous expressions targeting Islam have not only increased over time but have become more prominent than might at first seem warranted because of what will be called the ‘transferability of affordance’. Furthermore, in its aim to comprehend the utilisation of ISRs, this dissertation explores how Turkish and transnational developments along with discourses of authenticity and identity have informed and shaped blasphemous expression towards Islam, arguing the latter may aid Turkish bands in claiming subcultural capital and partaking in a global scene. It furthermore investigates how the religio-political realities of contemporary Turkey have impacted blasphemous expression towards Islam. In contrast to much research arguing that the epithet ‘blasphemous’ is rarely a label with which individuals or groups self-identify, this dissertation shows that, while it may be self-sought and actively pursued, it is an identity that needs to be carefully navigated.

This dissertation contributes to the fields of Turkish studies, religious semiotics, metal music studies, and apostasy studies by exploring how the concept of blasphemy acquires meaning in various contexts, as well as the influences shaping individuals’ willingness to blaspheme. While there is a significant body of research on black metal within Christian cultural contexts, this dissertation on Turkish black metal constitutes the first monograph dealing with this type of music in a Muslim majority society.

Den turkiska black metal-scenen har genomgått betydande förändringar sedan dess uppkomst i slutet av 1980-talet. Medan de första turkiska black metalbanden generellt undvek referenser till islam i sin kulturproduktion, så är detta inte längre fallet. Snarare har islamiska semiotiska resurser (ISR) under det senaste dryga årtiondet börjat att bli ett alltmer märkbart inslag i scenens kulturproduktion. Primärt ämnar denna avhandling möjliggöra en kontextuell förståelse av den turkiska scenens nya relation till ISR.

Avhandlingen är baserad på sex års fältarbete i Turkiet. Materialet består av både intervjuer med deltagare i scenen och observationer vid flertalet black metal-konserter i Turkiet, samt av album, konsertaffischer och andra subkulturella artefakter producerade av den turkiska black metal scenen. Denna avhandling utforskar och analyserar den turkiska black metal scenens användning av islamiska teman i texter, bilder och ljud, samt de betydelser som tillskrivs dem. Den visar att hädiska uttryck riktade mot islam inte bara har ökat under tidsperioden som studeras, utan att dessa också är mer framträdande än vad det först verkar. Detta på grund av en process som kommer att kallas ”överförandet av affordance”. Med syfte att förstå användningen av ISR undersöker denna avhandling också hur den turkiska kontexten, samt internationella strömningar och diskurser om autenticitet och identitet, har påverkat och format användningen och förståelsen av ISR. Argumentet som framförs är att ISR kan möjliggöra för turkiska band att erhålla subkulturellt kapital, samt delta i en global scen. Vidare argumenterar den för att hädiska kulturproduktioner måste förstås i ljuset av den religiös-politiska utvecklingen i dagens Turkiet.

I motsats till mycket forskning som hävdar att individer eller grupper sällan identifierar sig som ”hädiska”, så visar denna avhandling att en sådan identitet stundtals kan vara sjävvalt och eftersökt, men att det samtidigt är en identitet som måste navigeras noggrant. Avhandlingen bidrar till forskning som rör sig inom fälten turkietstudier, religiös semiotik, metalmusikstudier, religion och politik, samt studiet av apostasi. Även om det idag finns en betydande mängd forskning om black metal i kristna kulturkontexter så är denna avhandling om turkisk black metal den första monografin som behandlar denna typ av musik i ett muslimskt majoritetssamhälle.