Spelar lagstiftningen och den normativa rättskälleläran någon roll i svensk socialrätt? I en kritisk granskning av mål om rätt till personlig assistans enligt LSS konstaterar Andreas Pettersson att Högsta förvaltningsdomstolen inte tillämpar lagstiftningen på det sätt som lagstiftaren har angivit i förarbetena. Den överordnade principen om att den funktionshindrade ska kunna leva som andra får stå tillbaka och tillämpas inte, trots att principen är lagfäst och att förarbetena ger klar och tydlig vägledning. Vad händer med socialrätten och funktionshinderjuridiken när Högsta förvaltningsdomstolen inte följer och respekterar de traditionella rättskällorna? I genomgången av mål om rätten till personlig assistans väcks allvarliga frågor om rättssäkerhet och förutsebarhet för enskilda.

In this article we discuss ableist manifestations about chronically ill and disabled schoolchildren in Sweden. On claiming their right to schooling, these children risk being excluded due to not conforming with norms while being refused alternative formats that would enable participation. They are then accused of not attending school and construed as problematic. Parents are derided as mollycoddling perpetrators by teachers who perceive themselves as superior knowers of disability and illness, polarising an already infected school debate. Alternative formats for participation are derided, claiming that certain disabilities do not exist or that parents exaggerate their children’s symptoms. We concede that teachers’ poor work environments due to underfunding and unreasonable workloads are problematic, but we are adamant that unfavourable work conditions must not entail unethical professional conduct. We hope this article will contribute to putting the situation of chronically ill and disabled schoolchildren in Sweden on the radar of Critical Disability Studies as well as in relevant fields of practice and that it might stimulate a change in public debate