Während Gegner und Opfer des nationalsozialistischen Regimes zu Beginn der 1930er Jahre zunächst ins benachbarte Frankreich, in die Tschechoslowakei, in die Niederlande oder die Schweiz flohen, verschob sich die Fluchtbewegung in den späten 1930er Jahren nach Großbritannien und Skandinavien und dort, nach der Besetzung Dänemarks und Norwegens, nach Schweden. Während einige der Flüchtlinge bereits mit Kindern in Schweden ankamen, gründeten andere eine Familie im Exil, oft mit einem neugefundenen schwedischen Partner. Flucht- und Exilerfahrungen der ersten Generationen wurden an die zweite Generation weitergegeben, sie haben die historische Zäsur von 1945 überlebt und stellen in Form von postmemories (Marianne Hirsch) bis heute sinn- und identitätsstiftende Erinnerungen der zweiten Generation dar. Insbesondere für jene Angehörigen der zweiten Generation, die in Schweden geblieben sind (und inzwischen oft selbst Kinder und Enkelkinder haben) stellen die Flucht- und Exilerfahrungen der Eltern bis heute einen zentralen Bezugspunkt der eigenen Identität dar. Der Vortrag möchte einen Einblick in ein größeres Forschungsprojekt geben, welches das politische Exil in Schweden als transgenerationelle Erfahrung untersucht. Ein Anliegen dieses Projektes ist es herauszuarbeiten, inwiefern der Friedenschluss von 1945 einen Einschnitt in der Exilerfahrung und Exilidentität der deutschsprachigen Exilanten darstellte und welche identitätsstiftenden Narrative die Zäsur zwischen Krieg und Frieden weitgehend unverändert überlebt haben.

Som en del av förberedelserna för Sverigepremiären av ”Tysk höst”, träffade ensemblen Ann-Judith Rabenschlag Karpe, lektor i tysk samtidshistoria, som berättade om det Tyskland som Stig Dagerman mötte på sin reportageresa hösten 1946. Här följer ett sammandrag.

Tyskland 1945 – 1949. Denna märkliga tid mittemellan. Inget krig längre, men ingen riktigt ny början heller. Det finns ingen tysk stat, det är de allierade som styr. Hitler har tagit livet av sig, nazisterna är besegrade. Över 60 millioner människor har dödats under kriget världen runt, soldater på slagfältet, kvinnor, barn och äldre hemma. Nu är det slut med masslaktandet. Men inte med lidandet. Kylan och hungern fortsätter, inte minst i Tyskland. ’Vargarnas tid’ – som åren har kallats inom forskning. Det är här den unge Stig Dagerman reser omkring, gör sina intervjuer och för anteckningar.

”Inget krig längre, men ingen riktigt ny början heller.”

När jag googlar efter bilder av Tyskland under efterkrigstiden fastnar jag vid ett fotografi: En man står på en stubbe i Berliner Tiergarten och försöker hugga av några bitar ved. I bakgrunden syns den brandskadade tyska riksdagen. En rekordkall vinter väntar. Antagligen bor mannen i en av bostadsruinerna. Kanske lyckas han även att stjäla några potatisar någonstans, för att bedöva den värsta hungern. Vad har mannen gjort under kriget? Var han soldat? Var han nazist? Har han begått krigsbrott vid östfronten, till och med avrättat judiska kvinnor och barn? Eller har han själv suttit i ett av de många tyska koncentrations- och strafflägren?  Eller så tillhör han de 12 miljoner tyskar som har flytt från sina hem i de gamla tyska områdena i nuvarande Polen? Oavsett – ved och potatis behöver alla nu.

The claim to successfully have eliminated racism and xenophobia in socialist Germany was crucial for the GDR’s demarcation against the Federal Republic and for GDR’s political self-conception. According to the state party SED, both the GDR’s government and its people met with all members of the working class, regardless their ethnicity or culture, in the spirit of Völkerfreundschaft – the peoples’ friendship. In the early 1960s, suffering from a lack of work power, the GDR began to recruit foreign workers, and continued to do so up until German reunification. When workers arrived from Eastern Europe, Latin America, Africa and Asia, the propositions of antiracism and peoples’ friendship were tested in practice.

Following a discourse-analytical approach this study analyzes how the ideal of Völkerfreundschaft was dealt with and how it was exploited and altered both by citizens communicating with the state and within party-loyal circles. It examines when, why and by whom ethnicity was downplayed in favor of common class affiliation, and under which circumstances it regained importance.

While latest research on foreigners in the GDR has focused on diagnosing the discrepancy between ideological claims and reality this study goes beyond such an approach and analyzes how this discrepancy was dealt with – both by state authorities, the state-owned factories and ordinary people – in everyday life.  

This study is a contribution to migration research, as well as to everyday-life-history and history of mentality in the GDR.