The aim of the present thesis is to explicate the experience of thought corresponding to the critical undertaking characteristic of Gilles Deleuze’s philosophy between Nietzsche and Philosophy (1962) and Difference and Repetition (1968), from within the conjunction of Deleuze’s Proust and Signs (1964) and Marcel Proust’s In Search of Lost Time (1913-1927). The importance of Proust for the development of Deleuze’s two major themes at the time, the overturning of Platonism and transcendental empiricism, has generally not been sufficiently recognised and investigated in Deleuze scholarship. This thesis is written in response to this disregard. To this end it seeks to develop the positive side of Deleuze’s critical destruction of the “image of thought” insofar as this aspect is most elaborately and concretely expressed in relation to Proust. In order to circumscribe the real conditions of the experience of a “thought without Image”, by way of Proust, but also by way of an intricate dialogue with Plato, this study seeks to overturn the classical interrogation into the what? of thought. Proceeding from the questions which?, who?, how?, and to what effect?, a conception of the essence of thought as determined by accidents rather than substances is established to the effect that (1) thought is no longer a voluntary exercise of a given faculty, but the result of an irruption from without finding its necessity in the contingency of the event; (2) the thinker is no more the ancient Friend of Wisdom desiring to know by virtue of nature alone, but the Jealous Lover searching for truth only under the pressure of the beloved’s lies; (3) the truth is never a universal knowledge immediately recollected from a timeless past, but is extracted from randomly encountered signs distributed through time; (4) the finality of thought cannot be the recognition or representation of the Essence as an abstract and identical universal, but the experimental creation of the Essence as a singular and concrete manifestation of pure difference.

Föreliggande avhandling syftar till att med utgångspunkt i Gilles Deleuzes Proust et les signes (1964) och Marcel Prousts À la recherche du temps perdu (1913-1927) undersöka tänkandets erfarenhet i Deleuzes tidiga filosofi. Prousts betydelse för Deleuzes tänkande i allmänhet och för den filosofiska utvecklingen under 1960-talet i synnerhet har hittills inte uppmärksammats i tillräcklig grad. I syfte att fylla ut denna forskningslucka utarbetas här de produktiva följdverkningarna av den kritik Deleuze som underkastar den ”dogmatiska bilden av tänkandet”, vilka kommer till uttryck på ett särskilt konkret sätt i mötet med Proust. För att utforska de reella snarare än möjliga betingelserna för ett sådant ”tänkande utan bild” som i en paradoxal figur härigenom avtecknar sig som tänkandets idealbild, söker sig denna avhandling bort från den klassiska frågan om tänkandets vad? för att genom Proust, men också genom en fördjupad dialog med Platon, i stället utfråga tänkandets erfarenhet och essens i termer av vilken?, vem?, hur?, och vilken effekt? I enlighet med Deleuzes förståelse av tänkandets essens som bestämd av accidenser eller händelser snarare än oföränderliga substanser, fastställs således att: (1) tänkandet inte längre kan betraktas som det frivilliga utövandet av en i förväg given förmåga, utan måste förstås som effekten av ett i förhållande till tänkandet yttre våld sådant att tankeaktens nödvändighet nu bestäms av händelsens tillfällighet; (2) tänkarens figur inte längre kan föreställas i termer av den antika vishetsvän vars begär till sanningen härrör endast ur människans natur, utan måste tänkas i termer av den svartsjuka älskare som söker efter sanningen endast i den mån detta krävs för att avslöja den älskades lögner; (3) sanningen inte längre kan tänkas som en tillfälligt bortglömd men universell kunskap som vi återkallar från ett tidlöst förflutet, utan i termer av en sanning som måste utvinnas ur de tecken som Tiden slumpmässigt ställer i lärlingens väg; (4) tänkandets ändamål inte längre kan bestå i igenkännandet och återgivandet av ett abstrakt allmänbegrepp, utan måste förstås i termer av det möte med Essensen som en ren skillnad förmögen att skapa tankeakten som på samma gång upptäcker densamma. 

Denna text visar att när Deleuze 1964 publicerar Proust och tecknen är detta en anmärkningsvärd händelse, inte bara därför att det är hans första avvikelse från filosofihistorien till förmån för konsten, utan också för att Deleuze i själva verket är en av de allra första att föra in Proust på Sorbonne. Detta tycks med andra ord förstärka en redan etablerad bild av Deleuze som en enstöring som framför allt rör sig i tänkandets utmarker och bland filosofihistoriens undantag. Men trots sin faktiska särart uppstår Proust och tecknen inte alls i något tomrum. Tvärtom går det att spåra ett antal mindre sammanhang som Deleuzes arbete om Proust ingår i. Två exempel på sådana yttre sammanhang är le nouveau roman, med författare som Alain Robbe-Grillet och Nathalie Sarraute, och Maurice Merleau-Ponty: Robbe-Grillet och Sarraute är i högsta grad delaktiga i en komplicerande omvärdering av Prousts betydelse för den samtida romankonsten, under det att Merleau-Ponty från början till slut gång på gång vänder sig till Proust för att utveckla och klargöra förhållandet mellan språk, uttryck, erfarenhet och värld. Deleuzes arbete griper in i och förlänger ett genom dessa ännu bara gryende återupprättande av Proust som en både litterär och filosofisk angelägenhet: Proust som namnet på ett tänkande i egen rätt. Proust och tecknen har dock inte bara del i en mer eller mindre tidsenlig yttre rörelse utan skapar också ett sammanhang inom Deleuzes verk: först och främst som den första monografin i en andra serie som genomlöper och kompletterar den filosofishistoriska serie ur vilken den stiger fram; men också, och kanske framför allt, som ett alldeles avgörande led i striden mot den repressiva och patologiska ”bild av tänkandet” som Deleuze utkämpar med särskild frenesi under 1960-talet. 

Texten behandlar Foucaults beskrivning av disciplinsamhällets framväxt och kroppens disciplinering i Övervakning och straff (1975) i förhållande till den klassiska balettens födelse och uppkomsten av koreografisk notation.