Behavioural change is necessary in order to reach a sustainable society. Sometimes this will translate into doing less and it is likely that we need to stop some things entirely. We lay out the multiple challenges of making the act of abstaining count. The issue is partly philosophical - we ask ourselves how to intellectually and semantically frame abstaining; partly practical – how can we count abstaining? It concerns a broader understanding of modernity and interrogates the ideas of progress and growth, technological change, and innovation. Abstaining will also be a moving target as expectations and demands shift over time.

It is important to understand how individuals in affluent societies reason around their own actions in relation to climate change. However, much of the research has focused on sceptics and those who have little interest in change. Studying those who want to contribute to a transition and why they fail is also of interest. This study is qualitative and deals with the internal reasoning of a self-selected sample of Swedes with sustainable values who argue in relation to a failed intention. Ca 400 responses were analysed. We used topos theory to identify thinking structures that guide the arguments used to deal with the cognitive dissonance that acting against knowledge and intention results in. The most common ways to argue were to imagine a climate account with possible deposits and withdrawals, or a budget which you strive to keep. Also common was to compare with something or someone that was "worse". Redirecting responsibility was also an argument, albeit complicating the issue of responsibility. The limits of reality were used as an excuse for action, whereas articulating the goal conflicts of a less emitting life made choices visible. Finally, the human condition of not always meeting your own standards was mentioned. These arguments only partly overlap common discourses of delay in the public sphere.

Vi, 1 620 forskare samt lärare vid universitet och högskolor, är eniga med de unga bakom Auroramålet: De drabbas och riskerar att drabbas allvarligt av klimatkrisen under sin livstid. De klimatåtgärder vi vidtar i närtid avgör deras framtid. Sverige måste ta ansvar och göra sin rättvisa andel av det globala klimatarbetet. 

I strid med Parisavtalet ökar utsläppen av växthusgaser i en takt som gör att 1,5-gradersmålet kan överskridas om några år. De globala effekterna blir allt mer synliga med ständiga temperaturrekord, smältande isar, havshöjning och extremväder som torka, förödande bränder och skyfall med enorma översvämningar, som i Pakistan nyligen. Försörjningen av befolkningen utsätts för allvarliga hot i många länder.

Minskningen av den biologiska mångfalden är extrem. Klimatkrisen är enligt WHO det största hotet mot människors hälsa i hela världen och barn utgör en särskilt sårbar grupp. Med Sveriges nordliga läge sker uppvärmningen här dubbelt så fort som det globala genomsnittet. Det förskjuter utbredningsområden för växtlighet och sjukdomsbärande insekter och ökar förekomsten av extremväder såsom värmeböljor, skogsbränder och översvämningar samt av många olika sorters infektioner och allergier. När extremväder ökar, ökar även stressen och risken för mental ohälsa. Värmeböljor ökar risken för sjukdom och död hos sårbara grupper som äldre, små barn och personer med kroniska sjukdomar. De negativa effekterna på hälsan kommer att öka i takt med klimatkrisen och barn riskerar att drabbas av ackumulerade negativa hälsoeffekter under hela sina liv. Redan i dag är mer än hälften av unga mellan 12 och 18 år i Sverige ganska eller mycket oroliga för klimat och miljö. Detta är förståeligt när våra beslutsfattare inte gör vad som krävs.

Den juridiska och moraliska grunden för arbetet mot klimatförändringarna är att varje land måste göra sin rättvisa andel av det globala klimatarbetet. Centralt i det internationella klimatramverket är att rika länder med höga historiska utsläpp, däribland Sverige, måste gå före resten av världen. Dessa länder måste också bidra till att finansiera klimatomställningen i länderna i det Globala Syd, som är minst ansvariga för klimatkrisen men drabbas hårdast. Denna rättviseprincip är tydlig i Parisavtalet och var en het diskussionsfråga under COP27 i Sharm el-Sheikh, men lyser med sin frånvaro i det svenska klimatarbetet. 

Sverige har satt mål för att minska sina utsläpp. Men de är helt otillräckliga: minskningstakten är för låg och målen tillåter samtidigt att åtgärder skjuts på framtiden. Dessutom exkluderas merparten av Sveriges utsläpp från de svenska nationella utsläppsmålen; bland annat utelämnas utsläpp som svensk konsumtion orsakar utanför Sveriges gränser, utsläpp från utrikes transporter och utsläpp från markanvändning och skogsbruk, exempelvis utsläpp från förbränning av biobränslen eller utsläpp från dikade våtmarker (Prop. 2016/17:146 s.25-28).

Sverige saknar dessutom ett eget mål för att öka upptaget av växthusgaser genom utökat skydd och restaurering av ekosystem, något som krävs för att begränsa de värsta konsekvenserna av klimatkrisen (IPCC s.32). Trots dessa låga ambitioner misslyckas Sverige med att nå sina utsläppsmål, konstaterar både Klimatpolitiska rådet och Naturvårdsverket. En klimatpolitik i linje med Parisavtalet kräver både att alla typer av växthusgasutsläpp minskar samtidigt som – inte i stället för – upptaget av växthusgaser maximeras: i dag misslyckas Sverige på bägge fronter.

Slutsatsen är tydlig. Sverige vidtar inte de åtgärder som krävs för att skydda barns och ungdomars rättigheter enligt Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna. Detta medför allvarliga risker för liv och hälsa för unga generationer, människor i andra länder och särskilt utsatta grupper. Detta kan inte fortsätta. Därför ställer vi oss bakom Auroras krav att Sverige börjar göra sin rättvisa andel och omedelbart sätter igång ett omfattande och långtgående klimatarbete som vilar på vetenskaplig grund och sätter rättvisa i centrum.

Understanding how scholars reason about their own flying habits is important when dealing with the problems of large emissions from academic air travel. This study is based on a travel habits survey with scholars at KTH Royal Institute of Technology in Stockholm. KTH has relatively high emissions from air travel, but at the same time, it has a high profile in matters of sustainability and a lot of research related to this theme. One can therefore assume a high degree of knowledge about the climate crisis and the climate impact of various actions. It is also plausible that KTH scholars meet special expectations to be role models and that practices in conflict with their teaching can have consequences for the public confidence in the university. In this study, we look at how scholars reason about how emissions from their flying could be reduced. Their responses display a spectrum of varying attitudes, from climate scepticism to a commitment to radical transformation, with the majority in between, either suggesting different types of concrete changes or invoking arguments to justify the status quo. The proposed interventions, several of which are ingenious and wise, can guide university managements to strategies that have support from employees. The more reluctant arguments point to cultural and discursive habits that must be understood and met in an empathetic way.

Most people in countries with the highest climate impact per capita are well aware of the climate crisis and do not deny the science. They worry about climate and have climate engaged attitudes. Still, their greenhouse-gas emissions are often high. How can we understand acting contrary to our knowledge? A simple answer is that we do not want to give up on benefits or compromise our quality of life. However, it is painful to live with discrepancies between knowledge and action. To be able to avoid taking the consequences of our knowledge, we deal with the gap by motivating to ourselves that the action is still acceptable. In this article, we use topical analysis to examine such processes of motivation by looking at the internal deliberation of 399 climate engaged people's accounts of their reasoning when acting against their own knowledge. We found that these topical processes can be described in at least four different ways which we call rationalization, legitimization, justification and imploration. By focusing on topoi we can make visible how individual forms of reasoning interact with culturally developed values, habits and assumptions in creating enthymemes. We believe that these insights can contribute to understanding the conditions for climate transition communication.

Much research on the societal consequences of climate change has focused on inaction, seeking to explain why societies and individuals do not change according to experts’ recommendations. In this qualitative study, we instead consider people who have changed their behaviour for the sake of the climate: They have stopped travelling by air. We first asked them to elaborate their rationales for the behaviour change. Then, using topos theory to find thought structures, we analysed their 673 open-text answers. Several themes emerged, which together can be regarded as a process of change. Increased knowledge, primarily narrated as a process by which latent knowledge was transformed into insight, through experience or emotional distress, was important. Contrary to certain claims in the literature, fear stimulated change of behaviour for many in this group. Climate change was framed as a moral issue, requiring acts of conscience. Children were invoked as educators and moral guides. Role models and a supportive social context played an important part. Alternatives to flying were brought forward as a motive to refrain from flying. Only a few mentioned shame as momentous. Instead, stopping travelling by air invoked a feeling of agency and responsibility, and could also result in a positive sensation.

Klimatomställningen går alltför långsamt, trots att vi egentligen har all den kunskapom krisens allvar som behövs för att förstå att läget är akut och handla i enlighet meddet. Vi har också gott om tekniker och idéer som, om de realiserades massivt, skulle kunna leda till kraftigt minskade utsläpp av växthusgaser. En stor del av trögheten ligger i våra beteenden. Vi kommer inte överens, vi kommer inte till beslut, vi ändrar inte beteende i enlighet med det som krävs eller med det som vi kommit överens om i internationella avtal. Vad hindrar oss?

Det finns en hel del forskning om denna tröghet. Mycket handlar om praktiska och sociala förutsättningar. En del handlar om psykologiska eller kognitiva mekanismer, om socialt samspel eller om klimatproblemets natur som avlägset och innehållande målkonflikter. Den här rapporten inkluderar många sådana forskningsinsikter, mentar huvudsakligen ett annat perspektiv: den handlar om tankestrukturer som hindrar omställning och om vad som krävs för att det ska bli fart på oss.

A growing field of research is environmental humanities. This is a result of the increased awareness that mankind’s great challenges can’t be solved solely by science. Climate change, for instance, is not only a question of information or technology. It is dependent of millions of citizens making everyday choices between values that are in conflict with each other, for example to refrain from eating meat even though it is delicious, or for a local politician, to implement tolls to reduce traffic, against the will of motoring voters. Humanities and communication studies have proven fruitful for the understanding of why people choose and react as they do and for understanding the conditions for change. Rhetoric has a rather unemployed potential in this endeavor. This article charts the background and research front of environmental rhetoric and suggest three lines of further studies and an approach to integrate research, teaching and citizenship.