Vi, 1 620 forskare samt lärare vid universitet och högskolor, är eniga med de unga bakom Auroramålet: De drabbas och riskerar att drabbas allvarligt av klimatkrisen under sin livstid. De klimatåtgärder vi vidtar i närtid avgör deras framtid. Sverige måste ta ansvar och göra sin rättvisa andel av det globala klimatarbetet. 

I strid med Parisavtalet ökar utsläppen av växthusgaser i en takt som gör att 1,5-gradersmålet kan överskridas om några år. De globala effekterna blir allt mer synliga med ständiga temperaturrekord, smältande isar, havshöjning och extremväder som torka, förödande bränder och skyfall med enorma översvämningar, som i Pakistan nyligen. Försörjningen av befolkningen utsätts för allvarliga hot i många länder.

Minskningen av den biologiska mångfalden är extrem. Klimatkrisen är enligt WHO det största hotet mot människors hälsa i hela världen och barn utgör en särskilt sårbar grupp. Med Sveriges nordliga läge sker uppvärmningen här dubbelt så fort som det globala genomsnittet. Det förskjuter utbredningsområden för växtlighet och sjukdomsbärande insekter och ökar förekomsten av extremväder såsom värmeböljor, skogsbränder och översvämningar samt av många olika sorters infektioner och allergier. När extremväder ökar, ökar även stressen och risken för mental ohälsa. Värmeböljor ökar risken för sjukdom och död hos sårbara grupper som äldre, små barn och personer med kroniska sjukdomar. De negativa effekterna på hälsan kommer att öka i takt med klimatkrisen och barn riskerar att drabbas av ackumulerade negativa hälsoeffekter under hela sina liv. Redan i dag är mer än hälften av unga mellan 12 och 18 år i Sverige ganska eller mycket oroliga för klimat och miljö. Detta är förståeligt när våra beslutsfattare inte gör vad som krävs.

Den juridiska och moraliska grunden för arbetet mot klimatförändringarna är att varje land måste göra sin rättvisa andel av det globala klimatarbetet. Centralt i det internationella klimatramverket är att rika länder med höga historiska utsläpp, däribland Sverige, måste gå före resten av världen. Dessa länder måste också bidra till att finansiera klimatomställningen i länderna i det Globala Syd, som är minst ansvariga för klimatkrisen men drabbas hårdast. Denna rättviseprincip är tydlig i Parisavtalet och var en het diskussionsfråga under COP27 i Sharm el-Sheikh, men lyser med sin frånvaro i det svenska klimatarbetet. 

Sverige har satt mål för att minska sina utsläpp. Men de är helt otillräckliga: minskningstakten är för låg och målen tillåter samtidigt att åtgärder skjuts på framtiden. Dessutom exkluderas merparten av Sveriges utsläpp från de svenska nationella utsläppsmålen; bland annat utelämnas utsläpp som svensk konsumtion orsakar utanför Sveriges gränser, utsläpp från utrikes transporter och utsläpp från markanvändning och skogsbruk, exempelvis utsläpp från förbränning av biobränslen eller utsläpp från dikade våtmarker (Prop. 2016/17:146 s.25-28).

Sverige saknar dessutom ett eget mål för att öka upptaget av växthusgaser genom utökat skydd och restaurering av ekosystem, något som krävs för att begränsa de värsta konsekvenserna av klimatkrisen (IPCC s.32). Trots dessa låga ambitioner misslyckas Sverige med att nå sina utsläppsmål, konstaterar både Klimatpolitiska rådet och Naturvårdsverket. En klimatpolitik i linje med Parisavtalet kräver både att alla typer av växthusgasutsläpp minskar samtidigt som – inte i stället för – upptaget av växthusgaser maximeras: i dag misslyckas Sverige på bägge fronter.

Slutsatsen är tydlig. Sverige vidtar inte de åtgärder som krävs för att skydda barns och ungdomars rättigheter enligt Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna. Detta medför allvarliga risker för liv och hälsa för unga generationer, människor i andra länder och särskilt utsatta grupper. Detta kan inte fortsätta. Därför ställer vi oss bakom Auroras krav att Sverige börjar göra sin rättvisa andel och omedelbart sätter igång ett omfattande och långtgående klimatarbete som vilar på vetenskaplig grund och sätter rättvisa i centrum.

Chile’s democratically elected Socialist president Salvador Allende came to power in 1970. Then came the dictatorship that began with Augusto Pinochet’s coup d’état in 1973. It was perhaps logical that the European art world came to the aid of its Chilean colleagues in a great wave of solidarity. 

The long 1970s has been connected to solidarity movements. Vietnam, Chile, South Africa, Palestine were among the countries supported by solidarity activists. Several so-called museums-in-exile were created. In particular, one source of inspiration was the Museo de la Resistencia Salvador Allende in Chile. This became a model also for the much older Palestinian Liberation Organisation’s (PLO) Unified Information Office that organised the International Art Exhibition for Palestine. 

This booklet documents the Witness seminar that was held 19 February 2017 at Tensta Konsthall, where people met to discuss their involvement in the solidarity movements for Chile and Palestine.

Den 9 maj 1958 invigdes Moderna Museet i marinens gamla Exercishall på Skeppsholmen i Stockholm. Museet var inte en självständig institution utan Nationalmuseums avdelning för modern konst med Bo Wennberg som chef. Året därpå tog Pontus Hultén över.

Under Hulténs ledning blev Moderna ett av Europas viktigaste museer för modern konst. Men det var också något av stockholmarnas kulturhus, bland annat inspirerat av Stedelijk Museum i Amsterdam, med plats för film, musik, teater, happenings och modevisningar.

Efter de första årens framgångar möttes Hultén av ett kulturpolitiskt motstånd mot slutet av 1960-talet. Hultén kritiserades för ointresse för den svenska konsten, för bristande politiskt engagemang och för att gå den amerikanska imperialismens ärenden.

Den 26 april 2017 anordnade Samtidshistoriska institutet tillsammans med forskningsprojektet Levande arkiv: Pontus  Hultén på Moderna Museet (1957-73), fiansierat av Vetenskapsrådet och placerat vid ämnet Konstvetenskap, Södertörns högskola, ett vittnesseminarium om Pontus Hulténs tid på Moderna Museet.