Med Kallias, eller om skönheten, en serie brev skrivna 1792–93, introducerade Friedrich Schiller (1759–1805) en ny idé om konstens autonomi i den västerländska filosofin. Konstverket, argumenterade han där, är ett föremål som har den särskilda förmågan att framträda som självbestämmande. Att konsten är autonom betyder därför inte att den är objektivt fri, att den är oberoende av materiella eller historiska bestämningar. Det betyder att den i kraft av sin form kan ge sken av att vara fri. ”Skönhet”, skrev Schiller, ”är alltså inget annat än frihet i framträdelse”. 

Texterna i den här antologin har sitt ursprung i konferensen Kallias, eller om skönheten: om estetik och politik hos Friedrich Schiller, som ägde rum på Södertörns högskola våren 2023. Konferensen arrangerades med anledning av att Schillers text för första gången publicerades på svenska, i översättning av Gustav Strandberg (Kallias, eller om skönheten, 1|21 Press, 2023). Deltagarna var forskare i filosofi och estetik vid Södertörns högskola och andra svenska och nordiska lärosäten. I denna antologi undersöker de hur Schillers tankar om konstens autonomi först tog form, hur de mottogs i Schillers samtid, hur de har levt vidare i den efterföljande kritiska filosofin, samt hur de ska förstås i dag.

In recent years, the far right “culture war” has to an increasing extent been allowed to set the terms for cultural policy debates, in Sweden and internationally. In the Swedish context, empty accusations against public cultural institutions of “wokeist” bias and “cancel culture” have found support in a public report from the governmental Agency for Cultural Policy Analysis, which claims that national public funding bodies are imposing politically correct demands on their applicants, with a “detrimental influence” on the freedom of art. This article shows that the ACPA lacks grounds for these claims. Taking its cue from the ACPA’s report, it instead focuses on the fundamental and contested concept of the freedom or the autonomy of art. It seeks to outline what would need to characterise a critical concept of the autonomy of art today, and asks what the political implications would be of a rigorous understanding of such a concept. It argues that cultural policy should be understood as a project of cultural democratization, which should in turn be understood as a project of autonomy.

Den här boken tar sin utgångspunkt i Myndigheten för kultur- analys rapport Så fri är konsten, som publicerades i juni 2021. Boken är utformad som en motrapport och ställer ett antal speci- fika frågor: hur bör vi förstå begreppet ”konstens frihet” under samtida förutsättningar? Vilka är relationerna mellan det be- greppet och de ”kreativa näringarnas” fält och principen om ”armlängds avstånd”? Och vilka skulle de politiska implikatio- nerna vara av en sträng förståelse av ”konstens frihet”? Men bok- en vill samtidigt, på en mer generell nivå, bidra till att öppna en principiell diskussion om vad en långsiktig, progressiv och anti- rasistisk kulturpolitik skulle kunna vara i Sverige idag, mot bak- grund av ett politiskt läge som kännetecknas av konservativa, xenofobiska och antiintellektuella krafters allt starkare inflytande. Författarna är forskare i Estetik och Filosofi vid Södertörns Högskola, där de driver forskningsprojektet Autonomi, kultur, handling: om kulturens politiska handlingssfärer i den nyliberala väl- färdsstaten, finansierat av Riksbankens Jubileumsfond, 2021–24.

This dissertation traces the history of a diagram. The diagram shows four circles of gradually diminishing sizes, lodged one inside the other, like the layers of a circular or spherical body. For a group of artists, curators, architects, and activists centered around Moderna Museet in Stockholm between the mid-1960s and the mid-1970s, the diagram represented a new type of museum: a museological Information Center modeled on the computer, operating as a site for radically democratic social experiments. The four layers stood for different functions: information capture, processing, interface, storage; or, put differently: social spaces and media resources, workshop floors, exhibition facilities, collection.

Through close readings of a series of exhibitions and institutional projects in Sweden, the US, and France, this dissertation follows the development of this diagram: its prehistory and formulation, its different implementations, and its direct and indirect effects. It studies Moderna Museet’s original, unrealized project for Kulturhuset in Stockholm, according to which the museum should project its dynamic energies across the city center, serving as a “catalyst for the active forces in society”. It discusses the museum’s confrontation with digital technologies in the late 1960s, through pioneering museological organizations such as the Museum Computer Network in New York. It analyzes the exhibition formats developed in correspondence with the notion of the museum as a “vast experimental laboratory” and a “broadcasting station”: the exhibition as critical information pattern, as tele-commune. And it studies the diagram’s afterlife as one of the models informing the Centre Pompidou in Paris, during that project’s early phases.

The Exhibitionary Complex reads these endeavors and visions as attempts to devise a critical understanding of the exhibitionary apparatus in relation to new information environments and media systems. It sheds light on a largely forgotten aspect of the exhibitionary, museological, and cultural history of the late twentieth century, in Sweden and internationally. But it also seeks to establish new models for grasping the exhibition’s singularity and potentials as a cultural and media technological form, in relation to the emergence of new information networks, as they exert increasing control over social, cultural, and political existence.

Excavating the polemical Pictures of Sweden 1969', Kim West discusses the exhibition form as a critical means of communication.