Since the publication of Laclau’s and Mouffe’s Hegemony and Socialist Strategy, issues related to gender and discourse have been a recurring yet not central theme in discourse theory (DT). Not only are the authors’ formulation of an anti-essentialist theory of hegemony explicitly influenced by feminist theoretical debates, but also much subsequent work has engaged with feminist theory. In Mouffe’s more recent work on left populism, however, references to feminist theory and politics are almost entirely absent — while at the same time issues of gender, reproduction and sexuality have become increasingly central to politics both in many national contexts and geopolitically. Against this background, this article argues that it is today urgent for DT to re-engage with feminist theory — not least in relation to issues of anti-essentialism — and to revive the exchange between the two theoretical fields, focusing especially on issues related to the specificities of bodily materiality.

This essay discusses Paula Biglieri and Luciana Cahadia's intervention concerning the relation-ship between populism and feminism, agreeing with the authors that the articulation of progres-sive populism and anti-essentialist feminism is necessary. The most pressing related issues, it argues, are i) the book's seeming understanding of feminism as necessarily being a 'smaller', perhaps even more particularistic, movement than populism; ii) its strong emphasis on the onto-logical necessity of one leader; a question which the essay argues is an ontic/empirical one, as well as one which might be one of the most serious obstacles for a successful articulation of the populism and feminism, and; iii) that the book's proposal of a 'ruptural institutionalism' offers a promising route for further political and theoretical investigation, which might help feminism to steer an alternative route between current hegemonic (neoliberal) feminist articulations on the one hand, and neoconservative opposition to 'gender' on the other.

Contemporary left-wing feminist and queer politics finds itself in a double-bind between on the one hand neoliberal and corporate embracement of gender equality and sexual diversity, and (neo)conservative anti-gender mobilization on the other. In anti-gender discourse, feminist and queer politics is commonly seen to be backed up and disseminated by global corporations. Thus, in a time when nationalist ultra-conservative movements are increasingly challenging neoliberal hegemony and political and economic elites, there is a need for progressive movements on the left to understand specifically how anti-gender rhetoric is underpinned by a critique of corporate power. Through empirical analysis of the Canadian-based web-portal LifeSite, this article examines the ideological ‘grip’ of anti-establishment anti-gender discourse as well as the weakest points in its critique of market capitalism and corporate power in order to identify entry points for their politically effective contestation.

Sweden is often described as a ‘moderate’ country when it comes to legislation and policy on assisted reproductive technologies, being relatively permissive with regards to their use, but only permitting them within a strictly regulated framework. The ‘surrogacy question’, however, remains a polarized issue in media debates and has become a key topic of public negotiation and contestation around the meaning of a range of rights. This article investigates how surrogacy became a topic for policy debate in Swedish opinion journalism between 2009 and 2019. Drawing on discourse theory, the article investigates which, and ‘whose’, rights are mobilized in the debate, as well as how these rights are differently articulated and ‘filled with meaning’. It argues that polarized discourse coalitions are formed across the political spectrum, and that the absence of explicit legislation on surrogacy has led to a pragmatic ‘split policy’ which keeps both opponents and proponents unsatisfied, keeping the debate alive.

Vi, 1 620 forskare samt lärare vid universitet och högskolor, är eniga med de unga bakom Auroramålet: De drabbas och riskerar att drabbas allvarligt av klimatkrisen under sin livstid. De klimatåtgärder vi vidtar i närtid avgör deras framtid. Sverige måste ta ansvar och göra sin rättvisa andel av det globala klimatarbetet. 

I strid med Parisavtalet ökar utsläppen av växthusgaser i en takt som gör att 1,5-gradersmålet kan överskridas om några år. De globala effekterna blir allt mer synliga med ständiga temperaturrekord, smältande isar, havshöjning och extremväder som torka, förödande bränder och skyfall med enorma översvämningar, som i Pakistan nyligen. Försörjningen av befolkningen utsätts för allvarliga hot i många länder.

Minskningen av den biologiska mångfalden är extrem. Klimatkrisen är enligt WHO det största hotet mot människors hälsa i hela världen och barn utgör en särskilt sårbar grupp. Med Sveriges nordliga läge sker uppvärmningen här dubbelt så fort som det globala genomsnittet. Det förskjuter utbredningsområden för växtlighet och sjukdomsbärande insekter och ökar förekomsten av extremväder såsom värmeböljor, skogsbränder och översvämningar samt av många olika sorters infektioner och allergier. När extremväder ökar, ökar även stressen och risken för mental ohälsa. Värmeböljor ökar risken för sjukdom och död hos sårbara grupper som äldre, små barn och personer med kroniska sjukdomar. De negativa effekterna på hälsan kommer att öka i takt med klimatkrisen och barn riskerar att drabbas av ackumulerade negativa hälsoeffekter under hela sina liv. Redan i dag är mer än hälften av unga mellan 12 och 18 år i Sverige ganska eller mycket oroliga för klimat och miljö. Detta är förståeligt när våra beslutsfattare inte gör vad som krävs.

Den juridiska och moraliska grunden för arbetet mot klimatförändringarna är att varje land måste göra sin rättvisa andel av det globala klimatarbetet. Centralt i det internationella klimatramverket är att rika länder med höga historiska utsläpp, däribland Sverige, måste gå före resten av världen. Dessa länder måste också bidra till att finansiera klimatomställningen i länderna i det Globala Syd, som är minst ansvariga för klimatkrisen men drabbas hårdast. Denna rättviseprincip är tydlig i Parisavtalet och var en het diskussionsfråga under COP27 i Sharm el-Sheikh, men lyser med sin frånvaro i det svenska klimatarbetet. 

Sverige har satt mål för att minska sina utsläpp. Men de är helt otillräckliga: minskningstakten är för låg och målen tillåter samtidigt att åtgärder skjuts på framtiden. Dessutom exkluderas merparten av Sveriges utsläpp från de svenska nationella utsläppsmålen; bland annat utelämnas utsläpp som svensk konsumtion orsakar utanför Sveriges gränser, utsläpp från utrikes transporter och utsläpp från markanvändning och skogsbruk, exempelvis utsläpp från förbränning av biobränslen eller utsläpp från dikade våtmarker (Prop. 2016/17:146 s.25-28).

Sverige saknar dessutom ett eget mål för att öka upptaget av växthusgaser genom utökat skydd och restaurering av ekosystem, något som krävs för att begränsa de värsta konsekvenserna av klimatkrisen (IPCC s.32). Trots dessa låga ambitioner misslyckas Sverige med att nå sina utsläppsmål, konstaterar både Klimatpolitiska rådet och Naturvårdsverket. En klimatpolitik i linje med Parisavtalet kräver både att alla typer av växthusgasutsläpp minskar samtidigt som – inte i stället för – upptaget av växthusgaser maximeras: i dag misslyckas Sverige på bägge fronter.

Slutsatsen är tydlig. Sverige vidtar inte de åtgärder som krävs för att skydda barns och ungdomars rättigheter enligt Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna. Detta medför allvarliga risker för liv och hälsa för unga generationer, människor i andra länder och särskilt utsatta grupper. Detta kan inte fortsätta. Därför ställer vi oss bakom Auroras krav att Sverige börjar göra sin rättvisa andel och omedelbart sätter igång ett omfattande och långtgående klimatarbete som vilar på vetenskaplig grund och sätter rättvisa i centrum.