The purpose of this article is to deepen our understanding of integration and exclusion of unaccompanied minors, by using a phenomenological, affective framework on their experiences and feelings. The article is based on qualitative interviews with 36 young people who came to two northern rural municipalities in Sweden without guardians during 2015. The interview situation raised questions about our research position, which is reflected upon in an autobiographical note. The study shows that various forms of loneliness and feelings of exclusion are a consistent theme in the young people's life stories. The loneliness often appears as situational and connected to the migration experience and the initial reception in the recipient country. The interviews also contain voices of great loss, but also concern, in relation to the family of origin. Sometimes a distrust of the interview situation could be discerned, where the young people's lives made a strong impression, and loneliness was embodied. The results open for questioning a medicalization of social and existential needs, but also of the problematic nature of a traditional researcher role in this context. 

Den här rapporten är ett resultat från forskningsprojektet ”Mobiliserade byar:hur lokalsamhällen agerade under skogsbränderna 2018 och omorienterar sig mot framtiden”, finansierat av FORMAS 2020–2022, förlagt till Umeå universitet. Vi har gjort intervjuer med boende och verksamma som deltog i räddningsinsatsernaeller var aktiva på andra sätt i skogsbränderna på tre orter i regionerna Gävleborg, Dalarna och Jämtland. Förutom det har vi arrangerat offentliga berättarkvällarmed fritt deltagande, på alla orter vi undersökt, vilket har gett värdefull feedbackpå våra preliminära resultat. Projektet avslutades med en samverkanskonferensi Järvsö hösten 2022, där nya nyckelpersoner och funktioner deltog och där studiens resultat processades ytterligare. Samtliga deltagare i dessa aktiviteterhar bidragit frikostigt med sina erfarenheter och många har också haft material som de ställt till vårt förfogande. Vi vill tacka alla dessa personer för derasengagemang och tid.

In this report, we investigate local mobilisation in small rural communities during the large and numerous wildfires in the Swedish forests in 2018. The aim is to investigate how the crisis caused by the forest fires activated rural networks and resource mobilisation in local communities affected by the forest fires. The main contribution is to provide empirical evidence on the importance of timing, local networks and skills in disaster response in a rural context, while also questioning whether this should be necessary in a welfare state. The study shows strong evidence of social cohesion, which is closely linked to place, but also important areas of conflict. A key factor in the success of the firefighting effort was the lack of prestige and close cooperation between the official emergency services and people with local knowledge and networks. Emergent and autonomous groups, as well as local emergency services based on local networks and agricultural and forestry enterprises, were particularly important, as they proved to be central from a local perspective. However, they are not always recognised as a resource in evaluations and reports of forest fires. Finally, we discuss whether the lack of national preparedness for the fires can be seen as a consequence of an urban norm and the withdrawal of the welfare state from rural Sweden in general, and how this affects the sense of trust, democracy and justice among the inhabitants.

Hur hanteras frågor om hedersrelaterat våld i skolan? Vad måste lärare och annan personal veta för att inte göra mera skada än nytta när dessa frågor tas upp? Genom att utgå från flera undersökningar gjorda i olika delar av Sverige har vi formulerat tre övergripande dilemman som blivande lärare kan ställas inför, och strategier för att hantera dessa dilemman.

Vi, 1 620 forskare samt lärare vid universitet och högskolor, är eniga med de unga bakom Auroramålet: De drabbas och riskerar att drabbas allvarligt av klimatkrisen under sin livstid. De klimatåtgärder vi vidtar i närtid avgör deras framtid. Sverige måste ta ansvar och göra sin rättvisa andel av det globala klimatarbetet. 

I strid med Parisavtalet ökar utsläppen av växthusgaser i en takt som gör att 1,5-gradersmålet kan överskridas om några år. De globala effekterna blir allt mer synliga med ständiga temperaturrekord, smältande isar, havshöjning och extremväder som torka, förödande bränder och skyfall med enorma översvämningar, som i Pakistan nyligen. Försörjningen av befolkningen utsätts för allvarliga hot i många länder.

Minskningen av den biologiska mångfalden är extrem. Klimatkrisen är enligt WHO det största hotet mot människors hälsa i hela världen och barn utgör en särskilt sårbar grupp. Med Sveriges nordliga läge sker uppvärmningen här dubbelt så fort som det globala genomsnittet. Det förskjuter utbredningsområden för växtlighet och sjukdomsbärande insekter och ökar förekomsten av extremväder såsom värmeböljor, skogsbränder och översvämningar samt av många olika sorters infektioner och allergier. När extremväder ökar, ökar även stressen och risken för mental ohälsa. Värmeböljor ökar risken för sjukdom och död hos sårbara grupper som äldre, små barn och personer med kroniska sjukdomar. De negativa effekterna på hälsan kommer att öka i takt med klimatkrisen och barn riskerar att drabbas av ackumulerade negativa hälsoeffekter under hela sina liv. Redan i dag är mer än hälften av unga mellan 12 och 18 år i Sverige ganska eller mycket oroliga för klimat och miljö. Detta är förståeligt när våra beslutsfattare inte gör vad som krävs.

Den juridiska och moraliska grunden för arbetet mot klimatförändringarna är att varje land måste göra sin rättvisa andel av det globala klimatarbetet. Centralt i det internationella klimatramverket är att rika länder med höga historiska utsläpp, däribland Sverige, måste gå före resten av världen. Dessa länder måste också bidra till att finansiera klimatomställningen i länderna i det Globala Syd, som är minst ansvariga för klimatkrisen men drabbas hårdast. Denna rättviseprincip är tydlig i Parisavtalet och var en het diskussionsfråga under COP27 i Sharm el-Sheikh, men lyser med sin frånvaro i det svenska klimatarbetet. 

Sverige har satt mål för att minska sina utsläpp. Men de är helt otillräckliga: minskningstakten är för låg och målen tillåter samtidigt att åtgärder skjuts på framtiden. Dessutom exkluderas merparten av Sveriges utsläpp från de svenska nationella utsläppsmålen; bland annat utelämnas utsläpp som svensk konsumtion orsakar utanför Sveriges gränser, utsläpp från utrikes transporter och utsläpp från markanvändning och skogsbruk, exempelvis utsläpp från förbränning av biobränslen eller utsläpp från dikade våtmarker (Prop. 2016/17:146 s.25-28).

Sverige saknar dessutom ett eget mål för att öka upptaget av växthusgaser genom utökat skydd och restaurering av ekosystem, något som krävs för att begränsa de värsta konsekvenserna av klimatkrisen (IPCC s.32). Trots dessa låga ambitioner misslyckas Sverige med att nå sina utsläppsmål, konstaterar både Klimatpolitiska rådet och Naturvårdsverket. En klimatpolitik i linje med Parisavtalet kräver både att alla typer av växthusgasutsläpp minskar samtidigt som – inte i stället för – upptaget av växthusgaser maximeras: i dag misslyckas Sverige på bägge fronter.

Slutsatsen är tydlig. Sverige vidtar inte de åtgärder som krävs för att skydda barns och ungdomars rättigheter enligt Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna. Detta medför allvarliga risker för liv och hälsa för unga generationer, människor i andra länder och särskilt utsatta grupper. Detta kan inte fortsätta. Därför ställer vi oss bakom Auroras krav att Sverige börjar göra sin rättvisa andel och omedelbart sätter igång ett omfattande och långtgående klimatarbete som vilar på vetenskaplig grund och sätter rättvisa i centrum.