Vi, 1 620 forskare samt lärare vid universitet och högskolor, är eniga med de unga bakom Auroramålet: De drabbas och riskerar att drabbas allvarligt av klimatkrisen under sin livstid. De klimatåtgärder vi vidtar i närtid avgör deras framtid. Sverige måste ta ansvar och göra sin rättvisa andel av det globala klimatarbetet. 

I strid med Parisavtalet ökar utsläppen av växthusgaser i en takt som gör att 1,5-gradersmålet kan överskridas om några år. De globala effekterna blir allt mer synliga med ständiga temperaturrekord, smältande isar, havshöjning och extremväder som torka, förödande bränder och skyfall med enorma översvämningar, som i Pakistan nyligen. Försörjningen av befolkningen utsätts för allvarliga hot i många länder.

Minskningen av den biologiska mångfalden är extrem. Klimatkrisen är enligt WHO det största hotet mot människors hälsa i hela världen och barn utgör en särskilt sårbar grupp. Med Sveriges nordliga läge sker uppvärmningen här dubbelt så fort som det globala genomsnittet. Det förskjuter utbredningsområden för växtlighet och sjukdomsbärande insekter och ökar förekomsten av extremväder såsom värmeböljor, skogsbränder och översvämningar samt av många olika sorters infektioner och allergier. När extremväder ökar, ökar även stressen och risken för mental ohälsa. Värmeböljor ökar risken för sjukdom och död hos sårbara grupper som äldre, små barn och personer med kroniska sjukdomar. De negativa effekterna på hälsan kommer att öka i takt med klimatkrisen och barn riskerar att drabbas av ackumulerade negativa hälsoeffekter under hela sina liv. Redan i dag är mer än hälften av unga mellan 12 och 18 år i Sverige ganska eller mycket oroliga för klimat och miljö. Detta är förståeligt när våra beslutsfattare inte gör vad som krävs.

Den juridiska och moraliska grunden för arbetet mot klimatförändringarna är att varje land måste göra sin rättvisa andel av det globala klimatarbetet. Centralt i det internationella klimatramverket är att rika länder med höga historiska utsläpp, däribland Sverige, måste gå före resten av världen. Dessa länder måste också bidra till att finansiera klimatomställningen i länderna i det Globala Syd, som är minst ansvariga för klimatkrisen men drabbas hårdast. Denna rättviseprincip är tydlig i Parisavtalet och var en het diskussionsfråga under COP27 i Sharm el-Sheikh, men lyser med sin frånvaro i det svenska klimatarbetet. 

Sverige har satt mål för att minska sina utsläpp. Men de är helt otillräckliga: minskningstakten är för låg och målen tillåter samtidigt att åtgärder skjuts på framtiden. Dessutom exkluderas merparten av Sveriges utsläpp från de svenska nationella utsläppsmålen; bland annat utelämnas utsläpp som svensk konsumtion orsakar utanför Sveriges gränser, utsläpp från utrikes transporter och utsläpp från markanvändning och skogsbruk, exempelvis utsläpp från förbränning av biobränslen eller utsläpp från dikade våtmarker (Prop. 2016/17:146 s.25-28).

Sverige saknar dessutom ett eget mål för att öka upptaget av växthusgaser genom utökat skydd och restaurering av ekosystem, något som krävs för att begränsa de värsta konsekvenserna av klimatkrisen (IPCC s.32). Trots dessa låga ambitioner misslyckas Sverige med att nå sina utsläppsmål, konstaterar både Klimatpolitiska rådet och Naturvårdsverket. En klimatpolitik i linje med Parisavtalet kräver både att alla typer av växthusgasutsläpp minskar samtidigt som – inte i stället för – upptaget av växthusgaser maximeras: i dag misslyckas Sverige på bägge fronter.

Slutsatsen är tydlig. Sverige vidtar inte de åtgärder som krävs för att skydda barns och ungdomars rättigheter enligt Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna. Detta medför allvarliga risker för liv och hälsa för unga generationer, människor i andra länder och särskilt utsatta grupper. Detta kan inte fortsätta. Därför ställer vi oss bakom Auroras krav att Sverige börjar göra sin rättvisa andel och omedelbart sätter igång ett omfattande och långtgående klimatarbete som vilar på vetenskaplig grund och sätter rättvisa i centrum.

Detritivores are essential to nutrient cycling, but are often neglected in trophic networks, due to difficulties with determining their diet. DNA analysis of gut contents shows promise of trophic link discrimination, but many unknown factors limit its usefulness. For example, DNA can be rapidly broken down, especially by digestion processes, and DNA provides only a snapshot of the gut contents at a specific time. Few studies have been performed on the length of time that prey DNA can be detected in consumer guts, and none so far using benthic detritivores. Eutrophication, along with climate change, is altering the phytoplankton communities in aquatic ecosystems, on which benthic detritivores in aphotic soft sediments depend. Nutrient-poor cyanobacteria blooms are increasing in frequency, duration, and magnitude in many water bodies, while nutrient-rich diatom spring blooms are shrinking in duration and magnitude, creating potential changes in diet of benthic detritivores. We performed an experiment to identify the taxonomy and quantify the abundance of phytoplankton DNA fragments on bivalve gut contents, and how long these fragments can be detected after consumption in the Baltic Sea clam Macoma balthica. Two common species of phytoplankton (the cyanobacteria Nodularia spumigena or the diatom Skeletonema marinoi) were fed to M. balthica from two regions (from the northern and southern Stockholm archipelago). After removing the food source, M. balthica gut contents were sampled every 24 hours for seven days to determine the number of 23S rRNA phytoplankton DNA copies and when the phytoplankton DNA could no longer be detected by quantitative PCR. We found no differences in diatom 18S rRNA gene fragments of the clams by region, but the southern clams showed significantly more cyanobacteria 16S rRNA gene fragments in their guts than the northern clams. Interestingly, the cyanobacteria and diatom DNA fragments were still detectable by qPCR in the guts of M. balthica one week after removal from its food source. However, DNA metabarcoding of the 23S rRNA phytoplankton gene found in the clam guts showed that added food (i.e. N. spumigena and S. marinoi) did not make up a majority of the detected diet. Our results suggest that these detritivorous clams therefore do not react as quickly as previously thought to fresh organic matter inputs, with other phytoplankton than large diatoms and cyanobacteria constituting the majority of their diet. This experiment demonstrates the viability of using molecular methods to determine feeding of detritivores, but further studies investigating how prey DNA signals can change over time in benthic detritivores will be needed before this method can be widely applicable to both models of ecological functions and conservation policy.