Hume’s ethics is concerned not only with the metaphysical status of moral qualities but equally, if not more, with the problem of determining to what extent and under what conditions issues of moral disagreement and inquiry can be decided by rational argumentation. This paper argues that Hume’s solution to the second problem is a form of perspectivism: the rational decidability of moral issues depends on the existence of shared perspectives, or sets of assumptions and correlated dispositions to feelings, and is largely independent of the metaphysical status of moral qualities. An issue of disagreement may thus be rationally decidable among people with certain dispositions to feeling but not among others. A similar perspectivist reading is suggested for Hume’s analysis of knowledge about causes and effects.

Ett återkommande tema i Hans-Georg Gadamers Sanning och metod (1960) är hans kritik av empatitanken. Att tolka en text handlar inte om att återskapa eller efterlikna en annan människas situation och perspektiv utan snarare om att föra en sorts dialog med henne om die Sache, den sakfråga som texten handlar om. ”Att förstå är primärt att komma överens”, säger Gadamer i en sorts sammanfattande slogan. Vilka är Gadamers invändningar mot empatitanken, och hur allvarliga är de? Jag skisserar problembakgrunden i den hermeneutiska och empatiteoretiska traditionen och diskuterar därefter Gadamers argument.